Länken handlar om en mamma som uppmanar att våga ta chansen att ha barn med Downs syndrom.

http://www.aftonbladet.se/vss/foraldrar/story/0,2789,1002730,00.html


Det här får mig tänka på min egen bror. Leendet jag ser på pojken i artiklen som det handlar om, påminner mig så mycket hur glad min bror Martin kan vara. Jag kan hålla med mamman i artikeln, människor med Downs syndrom är ju lika mycket människor som alla andra. Jag är glad att Martin finns till och som den han är. Världen är bra fullt med olika sorters männsikor, det är berikande. Annars vore det tråkigt och så enformigt. Är alla perfekta, så vad är perfekt för något då?

Jag funderar ibland på om mina föräldrar hade vetat om att Martin hade Downs syndrom, skulle de ha tagit bort honom? Eller om Martin inte alls hade Downs syndrom, hur skulle han annars vara? Knappast Martin som han är idag.

När jag flyttade hemifrån, funderade jag på om Martin förstod att jag inte skulle bo hemma längre, men det har gått bra. Han tyckte det var roligt att hälsa på mig, älskar min mobil med inbyggd kamera. En kväll var jag barnvakt åt honom, han skulle vara hos mig. Jag var sugen på att dra till Ikea och titta på lite saker, min kompis var här också. Det var bara att fråga Martin om han ville åka bil och följa med oss och titta på lite möbler. (Man fick upprepa lite, då han svarar på sitt eget speciella sätt.) Javisst, han ville det! Så vi begav oss i min kompis bil, gick och tittade på Ikea, åt korv och drack cola och åkte hem till mig och satte på hans film Snövit. Inga problem alls! Han var så väluppfostrad, följde med och hade gott humör och förstod vad jag sa till honom. Fast jag är inte heller säker om han ännu förstår att jag faktiskt är döv. Jag kan se att han pratar lite, fast då läser jag på läpparna, förstår jag inte det, så frågar jag.

Jag kommer ihåg ett tillfälle för flera år sedan, då jag ofta satt barnvakt åt honom, när vi var hos pappa och styvmor. Han hade kallat mig mamma som en andra sorts "mamma" när vi var hos pappa. Hos mamma såg han mig som syster, inte mamma. Det var bara att rätta till och säga att jag bara är storasyster i båda fallen; hos pappa o mamma. :P

Så saken är att Martin är och alltid kommer vara en del i mitt liv. Jag vet att när våra föräldrar går bort en dag så måste både jag och min bror Andreas ta ansvar för vår lillebror Martin. Det känns viktigt då vi är en familj. Snart fyller han 12 år, stora pojken! Tiden har gått så fort! Kommer ihåg att när han var bebis, jag gillade att byta blöjor och hjälpa till med honom. Väldigt kul för en åttaåring!




Martin, jag älskar dig.

Helgen var underbar. Det var kul när det var Taizéhelg här i Örebro, den 16-18 februari. Broder Matthew (ursprungligen från Storbritannien) från Taizékommuniteten kom och var med oss (katolska kyrkan, missionkyrkan och svenska kyrkan) och firade bön, gudstjänst och det var också en hel del samtal med broder Matthew.

Jag satt där på mattan på det kalla stengolvet (Taizé har varmare golv) inne i Olaus Petri kyrka och mindes mina vistelser i Taizé i Frankrike 2003 och 2004. Det var verkligen en upplevelse att vara där nere i Frankrike och leva in sig i munkarnas vardag och träffa en massa människor från andra länder... det var då min kristna tro stärktes en aning.

För er alla som undrar vad jag pratar om..  Taizé är ett ekumenisk brödraskap.... www.taize.fr




Sportlovet är här nu! Underbart skönt att ha ledigt från skolan. Välbehövlig ledighet! Ser fram emot veckan som kommer....